Bakgrund till förhållningssätt och metod:

I psykoterapi med Relationell och Affektfokuserad inriktning utgår man från kunskapen om relationers centrala betydelse för psykisk hälsa och utveckling. Man ser människans behov av att knyta an till andra som ett primärt motivationssystem och känslorna som viktiga vägledare, som ett slags livets kompass. Utan tillräcklig tillgång till denna kompass blir livet mer svårnavigerat och risken för att hamna i skadande eller hämmande situationer eller relationer ökar. Anknytningssystemet och känslosystemet hänger nära samman. Det är när vi är i en trygg relation som vi utvecklar förmågan att känna och hantera egna och andras känslor.

Vi behöver andra människor. Genom den (dagliga) spegling vi får av andra utvecklas vår självbild och med den känslan av att vi finns eller inte finns, att vi är bra eller dåliga, att vi är sedda eller osedda, respekterade eller inte respekterade, älskade eller oälskade. Den ena sidan av relationen till andra är den kärleksfulla, varma och förutsättningslösa, den vi växer av och mår bra av. Den andra är den kärlekslösa, kalla, villkorade, den som begränsar och hämmar ens utveckling. Många har fått en bild av sig själv från föräldrar och andra som hamnar någonstans mitt emellan dessa båda poler.

Relationerna i den omgivning vi växer upp i kommer att ha en avgörande betydelse för vår självuppfattning och självkänsla och för vår förmåga att känna känslor. Vi har att rätta oss efter de lagar, uttalade som outtalade, som råder där. Omgivningen sätter normen för många av de föreställningar vi har om oss själva och andra.

Ju mindre man fått vara i en omgivning som kunnat se och spegla den unika person man är (utan att döma) desto mer låst blir man i föreställningarna om sig själv och andra, om vad man kan förvänta sig i relationen till andra. Om man lever med en dålig självkänsla är man inte i så hög grad öppen för att ta in den nya erfarenhet och spegling som skulle kunna förändra föreställningarna, självbilden, självkänslan. Det är då man kan uppleva ett utanförskap fastän man befinner sig i en gemenskap, ha svårt för att ta emot positiv genuin feedback, lita på andra som faktiskt verkar gå att lita på etc. Vi fortsätter, enkelt uttryckt, att leva efter de tidigare inlärda lagarna och normerna, trots att de kanske inte längre behövs eller t o m är skadliga för oss. Vi fortsätter att knyta an till andra på det sätt som vi lärt oss, vi närmar oss andra, håller liknande avstånd till andra och förväntar oss ungefär samma respons som den vi fått i våra tidigare relationer.

Att visa sina känslor innebär att visa sin sårbarhet. Om sårbarheten inte blivit tillräckligt skyddad (om de som står känslomässigt nära inte har uppfattat ens sårbarhet/ vad som är känsligt, eller inte respekterat ens gräns) har man för sin psykiska överlevnad behövt lära sig att hålla känslorna på avstånd. Man får då aldrig möjligheten att öva på, i samspel och vägledning hjälp att dela, bära, reglera, tolka och uttrycka känslor. Det kan gå så långt att man kan få känslan av att man inte vet hur man gör för att känna sina känslor. Än mindre uttrycka eller stå upp för det man känner.

Människans psyke är föränderligt. När vi är med om ny erfarenhet kan vi lära om. Men om den gamla erfarenheten varit svår, utsattheten eller övergivenheten varit stor är öppenheten för att ta in ny erfarenhet liten. Och om de känslomässiga färdigheterna inte fått så stort utrymme att utvecklas har vi inte redskapen vi behöver för att kunna hantera verkligheten därute och samspelet med andra.

Det kan leda till att vi drar oss undan andra. Även om det oftast inte handlar om att vi drar oss undan helt, så kan nog många känna igen känslan av att inte riktigt passa in, inte riktigt duga, att ”mina känslor är fel” eller känslan av att andra inte riktigt förstår mig.

Inte så sällan kan vi se hur vi gör. Att vi håller för stort avstånd till andra, anpassar oss i för hög grad, att gamla mönster upprepar sig. Vi kan förstå intellektuellt att vi ibland inte reagerar adekvat i stunden. Ändå kan det vara så svårt att göra annorlunda, få en förändring till stånd.

I relationell och affektfokuserad psykoterapi kan du få hjälp att starta en sådan förändringsprocess. Det terapeutiska arbetet kan leda till att gamla mönster bryts, att låsande känslor/rädslor släpper, såväl inom dig själv som i relationen till andra.

Terapeuten och du inleder ett samarbete, ett slags teamwork kring dig och din person och kring det arbete som du behöver göra för att förändras åt det håll du önskar. Den terapeutiska relationen kommer kunna erbjuda det relationella övningsfält som du kanske inte haft, det personliga stöd och engagemang som är nödvändigt för all psykologisk utveckling. Terapeuten är en professionell person men relationen är genuin och verklig och terapeuten kommer när psykoterapin fungerar som bäst att fungera som en ny modell för relationer. En erfarenhet som kan ändra om ditt sätt att vara i relationer men också din inre bild av dig själv och av andra.

Målet med psykoterapin kan vara att förändra sitt sätt att hantera en speciell situation eller känsla, det kan handla om en kortare tids terapi. Om målet är mer övergripande och man önskar en förändring på nivån självbild eller självkänsla kan terapin behöva pågå under en lite längre tidsperiod. Det vanliga är att man ses en gång per vecka, men individuella lösningar utifrån resurser eller behov är också möjliga.